Några ord om rättssak i våldtäktsfall.
 
 

Under senare år har det då och då kommit upp våldtäktsfall till rättslig prövning. Detta (och en del annat) var anledningen till att jag skrev en artikel (eller inlägg om ni så vill) i tidsskriften Kvinna Nu 1993. Det verkar som om inte så särskilt mycket hänt sedan dess. Många av fallen har upprört allmänheten... 

Många märkliga domslut

Domsluten har ofta sett egendomliga ut. Det verkar som om lagstiftningen inte riktigt stämmer med allmänhetens rättsmedvetande.

 Man har låtit kvinnan bli delvis skyldig. Ofta har hon inte gjort tillräckligt motstånd, ropat tillräckligt på hjälp eller varit tillräckligt hjälplös. Av gärningsmannens skuld har man skurit bort en del och gett den till kvinnan, precis som om hon skulle ha deltagit i övergreppet mot sig själv. Man har tyckt sig se förmildrande omständigheter i hans handlingar och försvårande omständigheter i hennes. Jag skulle nästan vilja gå så långt att jag påstår att man därmed bestulit gärningsmannen på en del av hans ansvar för våldtäkten och kanske till och med hans ansvarskänsla inför omvärlden. 

En man kan alltså ursäktas för att han varit berusad och en kvinna lastas för samma sak. En något märklig och inte särskilt jämlik situation.

 "Om man går ut med killar och dricker sig full får man skylla sig själv" kan man alltså säga i samma andetag som man säger: "han var full och visste inte vad han gjorde"... Slutsatsen blir att det är nästan hederligt med en berusad man, men en styggelse med en berusad kvinna.

 Under en och samma lagparagraf finns ganska stort utrymme för olika bedömning av handlingar. Rättens ledamöter tycks ofta ha åsikter som härrör från ett äldre (ojämlikare) samhälle där man inte riktigt öppet kan tala om våldtäkter. Däremot kan man tycka att en kvinna ska hålla på sig medan en man har betydligt större frihet.

 Man tycks sällan förstå vilket psykiskt lidande offret utsatts för. Naturligtvis måste rätten vara noggrann, men frågan är om man inte kan nöja sig med att skador i underlivet är medicinskt väldokumenterade utan att i rättssalen behöva göra detaljerade och plågsamma rekonstruktioner av hur dessa uppstått. Även sådant måste kunna diskuteras, men det borde kunna göras på ett sätt som är skonsamt mot den utsatta kvinnan som redan tidigare genomgått ett otal förhör och ifrågasättanden.

 Det framgår av många fall att tiden från övergrepp fram till dess rättegången är över har varit en mardröm för offret. Inte bara det att övergreppet kanske gjorts av någon hon kände, vilket kan ha varit chockerande. Även polisförhören kan ha upplevts som brutala. Få av dem som förhör har någon erfarenhet av sådana här känsliga och plågsamma fall. Och som ofta händer i förundersökningar och rätt så tas samma sak upp gång på gång på gång.

 Många kvinnor har låtit bli att göra någon anmälan. Andra har ångrat att dom gjorde någon - åtminstone till en början, just på grund av alla påfrestningar fram till rättegången. Åter andra har tyckt att de gjort rätt, men kanske först efter att det rättsliga varit helt överståndet. Hur många anmälningar som uteblivit är inte lätt att säga.

 Det är väl omvittnat hur besudlat ett offer kan känna sig. Likväl tycks man inte förstå eller ta någon särskild hänsyn till detta. Det är vanligt att kvinnan känner som om allt är smutsigt omkring henne. Smutsigt på ett sätt som känns nästan omöjligt att få bort. Många har fastnat i en evig cirkel av kroppslig och psykisk tvagning för att få bort allt som kan tänkas ha något som helst med övergreppet att göra. 
 
 

Några ord om brott och straff

 Det är alltid tragiskt att utdöma straff. Mina synpunkter innebär inte att jag har nån större lust att ropa efter hårdare straff. Det är inte straff som sådant som är det allra viktigaste. Straff som hämnd löser inga problem. Egentligen tycker jag att straffet borde bestå i att gärningsmannen i full utsträckning fick inse vad han hade gjort. Inte bara intellektuellt, utan i första hand känslomässigt. Någon kanske undrar om det kan kallas straff överhuvudtaget, men jag tror det kan mycket väl kan vara ett hårt straff. Svårigheten är bara att kunna uppnå detta tillstånd. Naturligtvis blir mitt resonemang en idealisering, men jag tycker det är viktigt att försöka hålla tankegångarna klara.

 Kanske kan följande rader, som jag skrev 1993, illustrera vad jag menar:

En dag skall du få ditt straff.
Du skall själv komma att utmäta det.
Du skall bli uppfylld av kärlek
och då skall du plötsligt förstå
att stenar kan gråta!

Från den dagen
är både du
och världen
frälsta.

Målet med mitt resonemang är att människor måste ta ansvar för sina handlingar. Man ska alltså inte heller av detta skäl lyfta en del av ansvaret från gärningsmannen för att sedan placera det på offret. Offret har inte gjort övergrepp på sig själv. Och gärningsmannen måste ta det ansvar som åvilar honom.

 Teoretiskt skulle man kunna tänka sig att ett riktigt ansvarstagande skulle förhindra att brottet upprepades, vilket naturligtvis vore en välsignelse.

 Som lätt inses så befinner vi oss mycket långt ett sånt här idealiseat tillstånd. Det finns också människor från vilka man aldrig kommer att kunna få ett riktigt ansvarstagande, vad man än gör.
 
 

Några ord om offret (och gärningsmannen)

 En rättslig undersökning av ett våldtäktsfall är sällan enkel. Det ligger i sakens natur att det sällan finns vittnen, utom möjligen övriga deltagare i en gruppvåldtäkt. Man kan inte heller här göra avkall på rättssäkerheten, vilket alltså betyder att man blir tvungen att hellre fria än fälla. Vittnespykologi är ofta en vansklig och statistik kan inte tillämpas på enskilda fall. Att något är vanligt betyder inte att det är sant för en person i en rättegång.

 Många gånger är det inget tvivel om vem som är offer. Det är viktigt att offret behandlas hänsynsfullt och inte ges någon skuld för övergreppet. När rättsaken är över ska offret kunna lämna rättssalen med den rättmätiga känslan att saken är avslutad och att hon är helt oskyldig. 

Som offer behöver man känna att man är hjälpt och förstådd. Egendomligt nog gäller detta även gärningsmanen, men på ett annat sätt. Här innebär inte hjälpen att klara sig undan utan tvärtom: hjälpen att ta sitt ansvar. Resonemanget ger en del effekter som i första ögonblicket kan te sig egendomliga. Att man kan komma fram till att man bör ge offret något förefaller självklart, men man bör också ge gärningsmannen något (!), nämligen rätten till ansvar!

 Jag får ofta ett intryck av att man i rätten blandar ihop gärningsman och offer. Jag tycker att det är en allvarlig förseelse av rätten. 

Gärningsmannen blir bestulen på sitt ansvar, offret på sin rätt att vara oskyldig och allmänheten får ett felaktigt intryck av vad som är rätt och orätt. 
 

Det ligger ett prövande filosofiskt resonemang i bakgrunden när jag påstår att gärningsmannen blivit bestulen på sitt ansvar... Om man ger sig in i ett resonemang om varför gärningsmän överhuvudtaget gör som de gör, så skulle man kunna hävda att de i någon mening har fjärmat sig från verkligheten och att "ansvara för sitt liv" är detsamma som att "vara närvarande" i verkligheten. Den erfarenhet som många som utövar grovt våld ger ifrån sig tycks vara att de upptäcker hur de blir allt mindre berörda av det våld de själva framkallar. 

Våldets systematik tycks alltså innehålla nödvändigheten att avlägsna sig så långt från alla känslor att man helst inte längre plågas av dem, dvs man bygger upp ett skydd mot verkligheten och mot medvetandet av ett eget ansvar. Gärningsmannen har alltså förlorat något av tillvarons viktigaste essenser. Att återgå till verkligheten och ett fullvärdigt liv bllir alltså att konfronteras med sitt ansvar utan skyddande skärmar, något som måste vara mycket plågsamt. Priset måste rimligen vara högt! Det omvärlden alltså skulle kunna ge till gärningsmannen är alltså konfrontationen med det egna ansvaret. Observera att detta är ett filosofiskt resonemang. Man ska inte låta sig förledas att tro att detta skulle vara något som skulle göra det lättare för gärningsmannen. Förmodligen finns det dock många människor som det i praktiken inte alls skulle lyckas att få ansikte mot ansikte med sitt eget ansvar på detta sätt, vilket man också måste vara medveten om. Men för att kunna utveckla något som rår på det jag här kallar "våldets systematik" kan det vara fruktbart att ägna lite tid åt denna filosofiska betraktelse.

Några ord om samhället

 Bakom individer finns förstås alltid någon slags samhälle. Individen kan inte skylla sina handlingar på samhället, utan måste själv ta sitt ansvar. Det finns alltid en förbindelse mellan individ och samhälle. Samhället genomsyras av individernas ställningstaganden och inidviderna påverkas naturligtvis starkt av den mentalitet som råder i samhället.

 Det är naturligtvis oerhört viktigt att de regler som styr samhället är sunda och lättbegripliga och stämmer med allmänhetens rättskänsla. En regel ska vara så lätt att förstå att den tas som naturlig och ska lätt kunna motiveras. 

Det mer eller mindre omtänksamma förhållandet mellan könen har naturligtvis en mycket stor påverkan på samhället och tvärtom. Om detta har jag sagt en del på andra sidor...
 
 
 
 

 
© Bengt Eurenius, 1997 reviderat 2002