EN TEXT VÄXER FRAM direkt på Nätet...
är det något som kan vara intressant att göra?
Om det är någon som har synpunkter under fram-
växandet, så tar jag gärna upp det, men framför
det som andras inkomna synpunkter, för annars
blir min text inte riktigt min längre...
Jag hade tänkt mig att försöka skriva en bit i taget
och för varje gång ersätta sidan med den nya
versionen av texten...så att man kan se hur den
"växer" fram...
En sida om med tankar om kvinnomisshandel har
flyttats ut bland mina övriga texter.
990711:
Genustillhörighet
INLEDNING
Hur kan det komma sig att avsteg från det som anses tillhöra det egna könet ibland väcker sådan motvilja eller rädsla? Här tycks finnas en del gömt som handlar om om våra föreställningar och reaktioner.
Den som funderar över ämnet finner snart att det är både stort och svårgenomträngligt. Jag blev förvånad och oroad när jag läste en bok av Phyllis Burke: "Gender Shock" (Exploding the Myths of Male & Female). Dess innehåll var något oväntat. Det handlar till stor del om barn som sänds till institutioner därför att de uppträder som det motsatta könet. Pojkar som "leker med dockor" eller flickor som "leker med bilar och leksaksgevär". Det mest chockerande är idén att vilja korrigera deras beteenden och att det kan vara barn från treårsåldern upp till tonåren. Det är bara förhållanden i USA som avhandlas. Man är rädd för att barnen ska växa upp som homosexuella, men det tycks inte finnas belägg för att så skulle ske. Jag har inte hört talas om något liknande i Sverige.
Dessa synpunkter och många andra gör att man kan undra vari våra könsroller egentligen består i och varur de kommer. Men man måste inte nödvändigtvis ha vetenskapliga kunskaper i ämnet, man kan ha fungerande allmänmänsklig inställning också...
VÅRA VANLIGA ROLLER
"Kung Byxlös", sade man om Drottning Margareta (hon med Kalmarunionen, 1397) som själv hade en hel del påfallande moderna tankar om människan, kanske delvis för att hon var kvinna i en position för män. Det byxlösa får man förmoda anspelar på frånvaron av någon manlig potens och blir kanske exempel på en värdemätning som säger att kvinnligt inte har samma värde som manligt.
Män har under vissa tider kunnat ha långt hår på samma sätt som kvinnor och så är det också idag. Kvinnor har inte kunnat ha byxor förrän på senare tid. Idag tänker ingen på det, men det har förekommit tider då det varit straffbart. Hur vore det idag om en man plötsligt uppträdde i kjol eller klänning? Det finns ju transvestiter, men där handlar det ju om förklädnad för att inte visa den verkliga könsidentiteten.
I många länder måste kvinnan skyla sin kropp och sitt ansikte och stå under uppsikt och bestämmande under mannen.
Allt detta visar på en nedlåtande syn på kvinnan och tycks innehålla en stor rädsla att inte kunna kontrollera henne och hennes sexualitet, tappa sina maktbefogenheter osv.
Det finns naturligtvis otaliga exempel att visa på, men det som känns viktigt här är synen på människan och en sorts brist på vänskap med det motsatta könet.
BERÄTTELSEN OM BARNEN
Den berättelse om barnen på institution som Phyllis Burke ger i sin bok är skrämmande. Behandlingen går ut på att "korrigera" deras beteenden, dvs av en feminiserad pojke åstadkomma en normal pojke och på samma sätt med flickor. Man talar om "effeminate boys" som leker med dockor hellre än bilar. Det kan vara mycket annat som man anser hör hemma hos flickor. Ibland är det pojkar som inte tycker sig ha så goda förutsättningar för bollspel, kraftmätningar osv (t ex dåligt balanssinne), men i ett fall rörde det sig om en pojke som av rädsla för att när han blivit vuxen skulle kunna skickas till Vietnamkriget, som sin far. Han tyckte det verkade vara farligt att vara pojke. En annan pojke höll sig gärna till sin mormor eftersom det var hon som mest ömmade för honom. Man försökte skilja honom från mormodern och få honom att ägna sig åt aktiviteter som passade pojkar. Man sådde ett frö av ignorans resp bristande tillit mellan de båda.
Beteendeterapier har innehållit lek med flickleksaker resp pojkleksaker med belöning för "rätt" och eventuellt någon bestraffning eller undanhållande för "fel". Man har använt sig av speglar som går att se igenom åt ena hållet för att observera barnen och man har instruerat föräldrar om hur de ska förhålla sig mot dem, något som föräldrarna oftast gått med på för "barnens bästa". Barnen ser alltså en tillrättalagd verklighet. Några barn har anpassat sig till det yttre för att hålla sitt inre oskadat. De grövsta berättelserna innehåller elchocker.
Som sagt, jag har inte hört talas om sånt här i Sverige. Tack och lov. Men man undrar över människosynen, över det till synes bristfälliga underlaget för någon behandling överhuvudtaget. Jag hoppas att de beteendeterapier som finns (mestadels vuxna gissar jag) sker i samklang med den som behandlas, inte mot eller med undanhållande av vad som egentligen händer. Man ser i de hos Phyllis Burke otaliga refererade fallen inga större tendenser till att fråga barnen efter deras eget sätt att tänka och föreställa sig!
DIAGNOSKRITERIER
DSM-III är version tre av "Diagnostic and Statistical Manual", en katalog med sjukdomsdiagnoser logiskt klassificerade. I denna har tidvis förekommit olika definitioner på vad som kallas GID (Gender Identity Disorder) dvs en rubbning i uppfattningen av den egna könstillhörigheten. DSM-III, DSM-III-R (reviderad upplaga), DSM-IV etc användes även i Sverige. I USA har den dock betydligt större betydelse på grund av försäkringsbolagens bestämmelser. Då kan det vara avgörande om ett fenomen finns klassificerat som sjukdom i DSM.
MANLIGT, KVINNLIGT MÄNSKLIGT
Man ska förstås inte hårddra synpunkter från en (1) enda bok, men den ger onekligen upphov till frågor! Vad som verkligen är det ena eller andra. Om man alls ska lägga nån större vikt vid sådant. Eller hur man ska förhålla sig. Jag hävdar dock att man även ovetande om de verkliga förhållandena kan anlägga ett perspektiv som anstår mänskligheten. Ett perspektiv som inte i onödan dömer människor, framför allt inte för de de är. I så fall för deras handlingar när de går ut över andra. Och att man har ett perspektiv som inte ser ner på någondera könet (eller gruppen eller...).
Med ett annat perspektiv på manligt och kvinnligt skulle kanske ovannämnda företeelser, som onekligen förefaller skrämmande, alls inte behöva förekomma och kanske skulle DSM-VI etc etc bli några diagnoser fattigare!
_____________________________________
[Här måste jag sluta för tillfället...säkert finns mera att säga om genustillhörighet]