VEM är det som driver dessa websidor och hur kommer det sig att en man ger sig in i ämnen som feminism, jämställdhet, sexuella övergrepp och kvinnomisshandel?


 
Örhänge tillverkat av indiankvinna i Brasilien 1 Hittills har jag inte tyckt det vara särskilt intressant att framhålla vem jag själv är, men på senare tid har jag flera gånger fått frågor från dem som vill referera till mina websidor i uppsatser och liknande. Jag har också sett alla möjliga länkar till hit från privatpersoner, kända och okända, men också någon kvällstidning, SVT, Umeå universitet osv. Detta får mig att tänka om och lägga in lite text om mig själv och varför jag driver denna hemsida.
Jag är elektronikingenjör, bor i Stockholm och är 59 år. Det betyder att jag inte ger mig i kast med problem som kvinnomisshandel, sexuella övergrepp osv på ett professionellt plan. Å andra sidan ger det mig friheten att gå mina egna vägar när det gäller att försöka ge en beskrivning vad som sker och varför. Mina sidor har funnits sedan 1997, de har avsiktligt varit gjorda utan alltför många onödiga konstgrepp så att de ska kunna läsas i praktiskt taget alla webläsare och jag har inte ägnat mig åt att göra någon som helst "reklam" för dem. För mig är det viktigt att bilda mig en egen oberoende uppfattning. Jag anser också att det är ytterst viktigt att dessa tunga ämnen kommer upp till debatt och blir kända av var och en i samhället. I själva verket kan det vara så att ett samhälles hela karaktär påverkas hur vi ser på varandra som kön och individer. Attityder är därför viktiga beståndsdelar i samhällskroppen, lagar kan endast sätta de gränser utanför vilka vi rättsligt dessutom kan ställas till svars.
 
 
På sitt sätt började det hela 1993, långt före webverksamheten. Det var då jag (och andra) fick höra talas om övergrepp mot kvinnor i det f d Jugoslavien. Här hemma härjade "Farstamannen", vilket fick kvinnor, unga som gamla, att vara rädda när de var sent ute. Allt detta upplevde jag som ytterst orättvist och obehagligt. Det blev inte bättre när en grupp yngre kvinnor (som tagit på sig uppgiften att i sällskap följa de medsystrar som oroade sig för att ta sig hem om kvällarna) uttalade i en tidningsartikel att "alla män är potentiella våldtäktsmän. Det kan förefalla lätt att avfärda påståendet som absurt. Själv hade jag svårt att lämna det med mindre än att jag måste försöka fundera om det kunde finnas någon sanning i detta. Tidningsartikeln bar jag med mig i ett helt år, ett plågsamt år där jag efterhand fyllde ett helt kollegieblock med olika tankar och iakttagelser. Tidningsartikeln har jag tyvärr inte längre kvar. Senare medgav gruppen kvinnor i en radiointervju att de yttrat sig provokativt, vilket jag naturligtvis hela tiden väl vetat, men det hade ändå inte hindrat mig att fundera över påståendet. Fortfarande har jag inget säkert svar och anar att många män under de vidrigaste omständigheter skulle kunna drivas till övergrepp, men jag tror ändå inte riktigt att alla ens då skulle kunna fås därhän. 

Året 1993 var också året för Kvinnotribunalen här i Stockholm, vilken jag gick på. Det var en mycket uppmärksammad uppgörelse med manssamhällets avarter. Ett av mina bestående intryck därifrån var ett samtal med Sara Lidman som just hållit ett föredrag om pornografi, ett vackert föredrag vill jag gärna understryka eftersom hon försökte se saken från så många olika håll. Det finns återgivet i en bok med samlade bidrag från Kvinnotribunalen som gavs ut strax därefter. Sara Lidman förutspådde att jag skulle kunna få en hel del fiender på grund av mitt udda ställningstagande för kvinnors sak. Det har jag sett rätt lite av, men rabiata motsatta åsikter finns det dock gott om, nu liksom då. 

Tillsammans med Gunilla Wolde och andra har jag varit med och diskuterat sexuella övergrepp med regeringen och med Vänsterpartiet. Vi lämnade ett digert erfarenhetsmaterial i en CD. Regeringen visade sig måttligt kunnig i ämnet, Vänsterpartiet betydligt kunnigare och jag har senare förstått varför. Ulla Hoffman i Vänsterpartiet var med i sexualbrottsutredningen. Inte att undra på att hon väl visste vad vi talade om, både i fråga om faktiska förhållanden och bristande lagtexter. Intresset för CD:ns innehåll var stort. Lagförslaget har nu legat framme i flera år och skulle behöva användas, men ännu har ingen för fram det i riksdagen för beslut. Så därför gäller de äldre lagtexter som tar hänsyn till om kvinnor själva försatt sig i 'vanmakt' eller om nån annan åstadkommit det och som varken har paragrafer om övergrepp i grupp eller om det vi idag kallar 'trafficking'.

 
            HOS DIN MEDMÄNNISKA

                 Lämna kaffekoppen ett slag.
                    Låt kaffet kallna
                  och sätt dig
                  hos din medmänniska
                   för att lyssna.
                   Låt inte
               springet och ritualerna
                  ta kål
           på din medfödda
               vänlighet.
         Varje människa
        är förtjänt
        av ett gott ord.
       Det goda du ger
      får du
    förr eller senare
           flerfaldigt tillbaka.
(© Bengt Eurenius, 1993)

Du är naturligtvis välkommen att gå runt bland sidorna och fråga eller diskutera.

MVH Bengt Eurenius
 

                                               Min adress är beur@ettnet.se
 
 
Sett är mäns synvinkel anser jag att kvinnor är våra närmaste vänner och detta oavsett om vi råkar känna varandra eller inte. Man kunde hoppas att den inställningen skulle vinna terräng istället för de tragiska och mycket svårhanterliga fall där kvinnor misshandlas, trakasseras och förföljs. Vi är alla bara olika människor. Att visa mänsklighet är inte farligt, vilket det däremot kan vara att inte visa det. Förhoppningsvis kan vi också vara deras närmaste vänner på precis samma sätt...  Örhänge tillverkat av indiankvinna i Brasilien 2

© Bengt Eurenius, september 2002.