Som en orolig ande far fingrarna över klaviaturen. En av de kända pianisterna som spelar Beethovens 4:e och 5:e pianokonserter. Det är bra spelat, men det passar mig inte just nu...Kanske skulle det ha varit Maria João Pires som på ett mera känsligt och drömmande sätt låter fingrarna vandra över tangenterna. Hon är en ung portugisisk pianist som väckt uppmärksamhet världen över. Kanske skulle jag ha läst om Anne Morrow Lindbergs bok "Gåva från havet", en bok från 60-talet. Suttit där vid havsstranden för att samla snäckor. Allt är blått i den boken, tankar av tacksamhet, förundran, längtan, litenhet under stjärnorna. Kanske är det något i detta blå jag söker... en stund inan jag sätter mig ner för att skriva... Det är dags att säga något om Offrens tillvaro i världen, så långt jag nu förmår...

Detta handlar om Övergrepp, skador, sökandet efter bekräftelse och bristen på tillit. Läs och begrunda med sinnena och med hjärtat!!

Den som blivit våldtagen är inte skyldig till övergreppet mot sig själv - hur frestande det än kan vara att börja undra om hon varit berusad eller haft utmanande klädsel... Det är viktigt att allmänhet och myndigheter får klart för sig det nästan gränslösa lidande som en våldtäkt förorsakar... Här finns säkert mycket som fattas, men det är ändå ett första försök till beskrivning.

 

Offrens tillvaro ....
mitt försök till beskrivning

Man kan säga mycket om våldtäkter och andra övergrepp - och lagstiftning - för att inte tala om samhälle, utan att med ett ord nämna hur tillvaron för övergreppens offer ter sig... Tillvaron är komplicerad. Ingen beskriver bättre än den som själv varit utsatt - och orkar och vågar berätta. Det känns förmätet att utifrån försöka göra en beskrivning, men jag tror att det går att göra en grov sammanfattning av hur det brukar se ut. Flera har berättat om de övergrepp de varit utsatta för. Det är ingen söndagsskoleläsning och kan inte heller vara. Det är en skrämmande läsning som gör en upprorisk och undrande över hur mänskligheten är funtad. Jag tänker inte här återge något övergrepp utan istället försöka ge synpunkter på tiden efter.

Det finns många olika sorters övergrepp
Det första man kommer att tänka på när man hör ordet våldtäkt är ett enstaka övergrepp av någon våldsman. Ibland är det istället en grupp män. Kända eller okända. Om kvinnan är berusad är det lättare att ge sig på henne, men det är fullt ut lika mycket fråga om en våldtäkt och hon är precis lika oskyldig här som i alla andra fall av våldtäkt. Tyvärr tycks samhället och allmänheten inte alltid ha den uppfattningen. Incest är också en våldtäkt. Barn har dessutom inte samma möjligheter som vuxna att ta sig ur ett påtvingat sexuellt förhållande. Det är också svårare för dem att bedöma vad det är fråga om. Här kan finnas allt från lockelser med godis till medvetet skuldbeläggande och förtäckta hot. Pedofili är inte någon sexuell avart, det är ett övergrepp. Att barn inte förr eller senare skulle känna av vad de varit utsatta för kan jag inte se annat än som ett totalt felaktigt påstående. De kan bli mycket hårt drabbade, kanske som vuxna konstatera att de förutom tillit till omvärlden också förlorat sin barndom och naturliga tonårstid. Dessutom kan barnen länge få leva med övertygelsen att alltihop är deras eget fel, något som till och med vuxna har svårt att värja sig mot. Alla som begår våldtäkt är inte män, alla som är offer är inte kvinnor, även om det råkar vara det vanligaste. Män som offer finns också, ofta ännu mera i skymundan än kvinnor. Män kan våldta män osv. Allting som inte är ett insiktsfullt JA är ett sexuellt NEJ och allt som överträder detta innebär ett sexuellt övergrepp. Man borde i lagen inte ens fråga efter "vanmakt" eller "sexuellt utnyttjande" . Inte heller fråga efter aktivt eller passivt motstånd hos offret. Lika lite fråga efter "kort kjol" och liknande. Fråga istället vad förövaren gjort!

Den första tiden efter våldtäkt och misshandel
Den första tiden är ofta kaotisk. En uppriven människa som på något sätt lyckats ta sig hem, ibland blodig och med sönderrivna underkläder. Det är ovanligt att hon (kan också vara en han, men det påpekar jag inte i fortsättningen) berättar vad som hänt för någon, inte ens för närmaste väninnan, än mindre för föräldrar.

Att inte berätta
Varför berättar hon inte för någon vad som hänt? Min och många andras uppfattning om detta är att övergreppet medför en sådan psykisk smärta och en sådan skam och kränkning av den innersta personligheten att hon inte har råd att ifrågasättas. Inte av någon, inte av sjukvårdspersonal, inte av polis, inte ens av närmaste väninnan.

Att tvätta av sig smutsen
En äcklig känsla av smuts vidlåder henne. Hon kan ställa sig i duschen, kanske flera timmar för att bli kvitt känslan, men det lyckas ändå inte. En allmän känsla av både fysisk och psykisk smuts. Snart sagt allt som kan associeras med övergreppet kan utlösa denna känsla. Associationerna kommer att spela en mycket framträdande roll i framtiden...

En känsla av overklighet
De kanske dimmiga hågkomsterna av övergreppet ter sig ibland så overkliga att hon ibland tvivlar på verkligheten. Har hon verkligen varit med om detta? Gick det till så här? Vad gjorde hon själv? Är hon själv skyldig?

Att försöka klara sig själv
Jo, tyvärr har det hänt, hur overkligt det än förefaller. Hon beslutar sig för att försöka klara ut detta själv. Det är osäkert om tanken att klara sig själv är så särskilt tydligt uttalad, men på något sätt så tar hon sig hjälpligt samman. Försöker se ut som om ingenting skulle ha hänt. Byter kläder, duschar sig. Går till skolan (eller arbetet). Låtsas som ingenting. Är livrädd för att någonting ska synas utanpå henne. Ingen ser emellertid något ovanligt, eller om någon gör det så anas ändå inte det verkliga förhållandet. Hon kan inte koncentrera sig i skolan (vilket kanske en och annan så småningom lägger märke till), men förefaller annars glad och ungefär som vanligt. Föräldrarna anar absolut ingenting. Kanske finns någonstans förhoppningen att förhållandena så småningom ska normaliseras. Gissningsvis är inte heller detta en särskilt tydlig tanke. Tyvärr så sker kanske inte just detta.

Rädslan, förföljelserna, mardrömmarna
Rädslan finns alltid nånstans i bakgrunden, särskilt när hon kommer i närheten av den plats där övergreppet skedde. Men det kan lika gärna vara i det närbelägna köpcentret. Våldsmannen kanske finns nånstans där. En dag kanske hon möter honom, han kanske försöker följa efter henne. Han kanske försöker lista ut var hon bor, Han kanske kommer att mörda henne. En misstänkt rörelse nånstans, ett påminnande ansikte och rädslan hugger tag igen. Hon är inte heller trygg hemma. Han kanske kommer att bryta sig in och förgöra henne. Hon sover givetvis illa. Och när hon äntligen somnat, så finns där mardrömmarna, envisa och återkommande. Där bollar hennes inre upp med de värsta scenerna, dem som hon korta stunder under dagen kan ha lyckats förtränga. Att människor vaknar med ett skrik under sådana omständigheter kan väl knappast förvåna någon. Men hennes omgivning vet ju ingenting. Och hon är väl knappast psykotisk i någon sjuklig mening. Hon är satt under stor press. Hon försöker att komma tillrätta med problemen själv, för hon vågar inte och tror inte på annat. Men har i detta trängda läge inte någon enda människa vid sin sida.

Att lindra ångesten med sprit eller att uttrycka sig vulgärt
Det finns människor som dövar sin ångest med alkohol. Det är inget nytt. Och det kanske hon också gör, men det är ingalunda säkert. Men vad gör man inte för att för en stund slippa ångesten? Av andra som plötsligt börjar uttrycka sig med grova könsord eller svordomar kan man bli alldeles förledd i fråga om vad som förevarit. Jag tror att det i båda fallen är ångesten som är orsaken.

Att skära sig
Naturligtvis blir människor utomordentligt skärrade när de får höra talas om att någon "frivilligt" skär sig i armarna. Varför skär man sig? Många (särskilt flickor, men även pojkar) har intygat att för en stund så byter de den psykiska smärtan mot en fysisk smärta som är mycket lättare att stå ut med. Det betyder att skärandet inte sker bara en gång utan många gånger. Och inte bara så att det blir små raka sår utan så att blodet rinner.

Att ifrågasätta sin egen tillvaro
Detta är det som jag tycker känns allra svårast att betrakta! Vad är meningen med detta arma liv? Det finns ingenting som kan göra mig glad. Vill bara dö. *gråter*. Det är fördjävligt alltihopa. *gråter igen*. Det är mycket viktigt att lägga märke till detta tillstånd, som tycks kunna dyka upp inte bara i början av tillvaron efter, utan kanske när som helst under åratal framöver. Rent förståndsmässigt, så fattar hon så småningom, särskilt med riktig hjälp utifrån, att övergreppet inte är hennes fel, men detta ändrar tyvärr inte känslan. Känslan låter sig inte övertygas av intellektet, möjligen kan den få lite hjälp på vägen.

Lidandet
Rent filosofiskt kan man tycka att lidandet inte skulle vara hennes sak. Kunde det göras (vilket det knappast kan) så vore det gärningsmannen (eller kvinnan) som skulle få återställa allt till det ursprungliga. Men man kan inte backa tiden och göra det gjorda ogjort. Däremot skulle man kanske kunna tänkas sig att det vore gärningsmannen som finge ta detta lidande! Tänkbart åtminstone rent filosofiskt. Det som slår mig så ofta är ju att det är fel person som får lida. Det blir alltså hon själv som på något sätt måste klara ut sitt liv - hur oskylig hon än är. Och man frågar sig, som utomstående, hur man kan hjälpa någon människa ut ur dennas självförstörelsedrift.

B e k r ä f t e l s e n
Här kommer, vid sidan om "ifrågasättandet av sin egen tillvaro" ännu ett nyckelbegrepp. Sannolikt är detta det allra viktigaste! Som en röd tråd genom tillvaron går det ständiga tysta ropet efter bekräftelse. Jag är övertygad om att det ständigt finns, om än i bakgrunden ibland. Hon söker ständigt bekräftelse på att det som hänt har hänt, bekräftelse på att hon är hon, att hon är en varelse värd att leva ett liv. Hennes person är splittrad och medlet att åter foga den samman till hennes ursprungliga jag tycks vara denna ständigt åtrådda bekräftelse. Hon är så skör att minsta misstanke om att någon skulle vilja peka i motsatt riktning, dvs att ifrågasätta henner, skulle splittra henne ännu mera - till mycket stor skada. För hon kommer att fortsätta söka bekräftelse, om hon nu inte helt ger upp förstås! Tanken att ta livet av sig är ofta inte långt borta. Detta är inte avsett som en psykiatrisk beskrivning, snarare som en känslomässigt filosofisk. Men flera utsatta har vittnat om psykiatrer (eller psykologer) som ifrågasätter och det ser inte ut som om det har fungerat bra. Åter andra har haft lyckan att få en förstående människa som hjälp på vägen framåt och uppåt.

Den fortsatta tiden
Den fortsatta tiden kanske inte bjuder på så mycket annorlunda upplevelser än den första. Kanske sjunker upplevelserna ändå tillbaka något, men det är svårt att säkert förutsäga. Jag föreställer mig att de nog oftast gör det, men att det sker många återgångar till tidigare upplevelser. Mardrömmarna finns kanske kvar, ångesten, självförintelsen och ropet efter bekräftelse.

Associationerna
Associationerna spelar alltid en stor roll. Det behövs bara små analogier i upplevelser för att de ska trigga något minne från övergreppet. Kan räcka med ett ansikte, en bit silvertejp (lik den som våldsmannen tejpade kring hennes mun) och en doft (rakvatten, vitlök, dålig andedräkt, motorolja).

Om tiden läker några sår alls, så läker den dåligt
Det finns de som aldrig berättar om övergreppet. De tar sig samman på något sätt, men knappast utan djupa ärr i själen. Andra berättar, ofta efter många år, två , tre eller lika gärna tio. Det verkar som en "insikt" om att det inte går att klara allt ensam så småningom kommer. Att vara själv i en sån här fruktansvärd sak är naturligtvis oerhört betungande. Min åsikt är att tiden i sig inte är läkande, men att den drabbade kan ta sig ganska väl förbi lidandet och i stor utsträckning klara sig bra i samhället. Andra åsikter om just detta finns dock.

En väg ut?
Den väg ut som jag tycker mig kunna se är att interagera med andra människor, dvs i motsats till det hon gjort (arbeta ensam i det fördolda på grund av skammen och den knäckta självkänslan) tala med andra människor, känna tillsammans med dem, gråta med dem. Eller kanske är det snarare de som lyssnar till henne, känner tillsammans med henne, gråter med henne. Kan hon tala om det som har hänt, så är det bra. Ju flera gånger och för ju flera människor, desto bättre. Allt detta som känns svårt , omöjligt, otänkbart ("skulle hellre dö än att göra nåt sånt"). Arbetandet, vridandet, berättandet, genomkännandet (i inte alltför stora doser, tror jag) blir till en läkning som består i att de splittrade, till synes omöjliga pusselbitarna, så småningom börjar fogas samman till något som liknar den ursprungliga personligheten. Ett tidsödande arbete, plågsamt, men, efter vad jag tror, lönsamt arbete. Precis som när ett brännskadat barn ritar eldsvådor. Om och om igen, tills dess laddningarna i upplevelsen börjar lakas ur (och färgerna gradvis blir mycket gladare).

Ett husdjurs vänskap
Detta är ett ämne som jag lätt skulle kunnat glida förbi utan att tänka på. Men det finns exempel. Kort sagt, så talar hunden eller katten (eller vad det nu är) med henne med sitt känslospråk (kroppsspråk) ett språk som båda förstår, även om hon inte är så medveten om det. Hunden (låt oss säga att det är en hund) bekräftar henne genom att den söker hennes tillgivenhet utan ifrågasätta henne. Just detta är oerhört viktigt Givetvis fordrar hunden mat och motion etc och hon vill inte svika sin vän. Katten är sin egen personlighet, vet sin värdighet, och har en klar, men ärlig kommunikation. Visar att man kan sätta gränser. Hunden som trygghet ska jag försöka ta upp senare.

Om relationer och närhet
Ett speciellt, och mycket stort problem, kan nära relationer bli. Om hon inte just nu har någon pojkvän, sambo, make eller liknande, så kanske hon så småningom skaffar sig. Det kan ser bra ut, men många får svårigheter när relationen blir mera intim. Kanske känner mannen i hennes liv inte till övergreppet och förstår inte varför hon ibland reagerar egendomligt. Kanske vet han istället precis vad som hänt, och beslutar sig för att vara mycket hänsynsynfull mot henne. Men det är inte lätt att veta hur kraftigt hon ibland kan reagera på sånt som förefaller helt oskyldigt, en kram, en smekning, en skämtsam knuff. Reaktionen kan bli oväntad om rädslan plötsligt hugger till, särskilt om kramen, eller vad det är, kommer alldeles oväntat, kommer bakifrån eller liknande. Det är lätt att tycka att hon är pjåskig och kanske borde skärpa sig ("det där är ju längesen nu..."). Förhållandet utsätts för påfrestningar och det kanske inte håller. Kanske han lätt blir otålig med henne. Hon måste få tid att känna sig trygg i relationen - så som hon annars längtar efter den! Hon vill ha både en relation och en bekräftelse.

Vad kan vi i omgivningen göra?
Jag tror att vi ett ögonblick ska gå tillbaka till våra nyckelbegrepp, ifrågasättandet av sig själv, ropet efter bekräftelse och förstås smärtan och skammen.

Ett första praktiskt omhändertagande i sjukvården
Det är viktigt att snarast göra en medicinsk undersökning. Man får bara hoppas att hon därvid inte hunnit duscha eller kasta bort sina underkläder. Detta för att man ska kunna ta tillvara eventuella spermarester, salivrester, hårrester, klädfibrer etc. Helst en kvinnlig gynekolog (män är i detta läge skrämmande nog ändå!). Blåmärken, rivmärken etc fotograferas. Blåmärken kan dock dröja upp till ett dygn innan de visar sig. Kan bli aktuellt att titta en gång till. Och givetvis: En generalregel, utan vilket inget fungerar: Ett vänligt och tålmodigt lyssnande, med frågor när så behövs, utan ifrågasättande. Sjukvårdspersonalen behöver vara själv medveten om sin inställning till våldtäkter, så att inte egen rädsla och ifrågasättande ska lysa fram.

Att lyssna
Allra viktigast är att ge bekräftelse, dvs att lyssna noga utan att ifrågasätta, att ha tålamod att vänta. Det kommer kanske en sak i taget. Våga fråga rakt på sak. Våga se i ögonen. Våga visa en ärlig kommunikation. Bekräftelsen kommer kanske just att bestå i att du visar att du tror på vad hon säger, att du inte glider undan i samtalet. Du kanske inte alltid behöver säga så mycket. Hon kanske inte kan berätta allt på en gång (skulle jag knappst tro att hon kan) utan det kommer säkert nya saker efterhand, när hon ser att hon kan lita på dig.

Minnesluckor
Att hon kan berätta mera efterhand kan också bero på att hon av chocken fått minnesluckor. Lägg märke till detta! Därför behöver det inte betyda att hennes uppgifter är opålitliga eller att hon fabulerar när hon efterhand minns allt flera detaljer. Plötsligt kanske hon åter kommer ihåg ett namn, en plats eller ett ansikte. Mycket viktigt att i polisutredning och inom sjukvården ha detta i åtanke. Jag gissar att det för ett tränat öga (alltså den som har god erfarenhet av våldtäktsoffer) är svårt att komma med en uppdiktad historia, något som polisen givetvis inte kan undkomma att ta ställning till.

Ett personligt ombud
Erfarenheterna från vårt nuvarande samhälle tycks mindre goda när det gäller att hjälpa offren, vilket gör att det nog är alldeles nödvändigt att det finns människor som har god utbildning och goda insikter i våldtäktsärenden. På många fronter, polis, rättsväsende, sjukvård och socialtjänst. Jag ifrågasätter om hon inte behöver ett kvalificerat ombud av något slag som kan föra hennes talan och bevaka hennes rättigheter. Ett ombud som definitionsmässigt står på hennes sida.

Besöksförbud och skyddad adress
För begågna våldsbrott kan förövaren få besöksförbud och eventuellt indragna permissioner. Besöksförbuden beslutas av åklagarmyndigheten, mestadels i sexmånadersperioder. Men kanske inte i hur många sådan perioder som helst. Det är ibland svårt att beivra besöksförbud. Mannen kanske står någonstans utefter kvinnans färdväg mellan arbetet och hemmet. Står där utan att säga ett ord. Hotfullt, men svårt att bevisa hotet. Offret kan utan rättsligt förfarande få skyddad adress. Det kan räcka med intyg från exempelvis läkare. Här är det chefen för den lokala skattemyndigheten som beslutar. Misstanken insmyger sig omedelbart att den som vill ta reda på adressen ändå kan lura aningslösa myndigheter att lämna ut adress eller uppgifter om kommun eller län, beroende på om det är skattemyndigheter eller liknande som attackeras. I många fall av skyddad adress har det i praktiken visat sig att skyddet inte fungerat därför att hanteringen av registren hos olika myndigheter inom en kommun inte varit konsekvent. Svenska myndigheter är i detta fall uppseendeväckande aningslösa! I vissa fall kan den som vill skydda sig extra ha nytta av att skaffa en postbox eller lämna adressen till en advokat eller annat ombud. Man måste hålla framför allt familj och vänner ovetande eftersom det händer att de annars trakasseras att lämna ut adressen. Det kan bli tvunget att byta vistelseort och därmed säga upp sig på sin arbetsplats. Arbetsplatsen, daghemmet eller skolan är annars platser där den hotande mannen kan väntas dyka upp. Från kvinnojourerna har förslag kommit att mannen istället skulle få kommunförbud, dvs inte få lov att vistas i den kommun där kvinnan och barnen bor. Hon skulle i detta fall lättare kunna behålla arbetet. Frågan är dock hur detta ska kunna kontrolleras.

Hunden som skydd
Ett fåtal kvinnor som varit utsatta för förföljelse och övergrepp av den de tidigare levt tillsammans med har fått en speciellt tränad hund. Exempelvis har någon fått välja mellan psykoterapi och hund. Hon valde utan att tveka hunden och har inte ångrat sig. Ca 250 000 kr är en uppskattad siffra jag hört för detta. Hunden kommer typiskt från det som tidigare var Arméns hundskola i Sollefteå, numera ett privat företag (med vinstintresse) som heter Hundskolan i Sollefteå AB. Företaget har adress i Stockholm och Sollefteå. Tyvärr så utbildas nog inte så många s k skyddshundar. Beslutet om sådana saker som besöksförbud och skyddad adress för offret tas av åklagarmyndigheten - detsamma gäller beslutet om skyddshund! Erfarenheten, där jag förfrågat mig om detta, är att det är mycket svårt att få en sådan hund. Alternativet som föreslås i framtiden är snarare elektronisk fotboja...

Elektronisk fotboja
Idén om elektronisk fotboja för våldsmän som hotat sina offer tycks mera populär än hund. Själv föreställer jag mig hunden som helt överlägsen. Fotbojan är tänkt att ingå i ett elektroniskt övervakningssystem som ska varna polisen när den som bär fotbojan kommer in på förbjudet område. Man kan undra hur detta ska fungera i glesbygden eller ens i tätorter, så länge polisens resurser är så begränsade som idag. Misstanken är att polisen kommer att ingripa för sent.

Våldtäktsofferfond?
Det existerar redan en brottsofferfond, så varför då införa en ytterligare fond? Om inte annat, så vill jag vara provokativ här för att betona vikten av att våldtäktsoffren får den ekonomiska hjälp de kan behöva, utan att pengar rinner undan till andra ändamål. Dessa kan givetvis vara angelägna, men våldtäktsoffren har hittills fått leva ett liv i skymundan. Jag ser inget som hindrar att fonden får ekonomisk hjälp även från t ex näringsliv och försäkringsbolag eller andra frivilliga. Fonden förefaller mig angelägen eftersom en utsatt lätt kan bli ett tvistefall mellan två myndigheter. Fonden skulle då kunna ha helt andra infallsvinklar och en mera praktisk bedömning. Det lagrum som jag gärna skulle vilja se i många sammanhang är att man löser det praktiska problemet först och tvisten i efterhand - internt mellan myndigheterna.

Utbildning, erfarenhet, omdöme - och rättigheter
Det finns stora brister i samhället när det gäller förståelsen och bemötandet av våldtäktsoffren, så stora att det är uppenbart nödvändigt med ordentlig utbildning av dem som praktiskt möter offren. Polis, sjukvård, socialtjänst, rättsapparat. Det kan inte vara omöjligt att på ett adekvat vänligt sätt fråga offret efter väsentliga uppgifter, utan att göra det på ett klumpigt sätt eller onödigt många gånger. Här liksom i alla andra viktiga angelägenheter, såsom att efterfråga sina rättigheter och möjligheter till hjälp kunde det personliga ombudet vara till stor hjälp. Särskild uppmärksamhet bör visas möjligheterna att läsa egna journalanteckningar och få rättelser införda. T ex enligt 52§ i Socialtjänstlagen, Sjukvårdslagen eller egna förhörsprotokoll hos Polisen..

© Bengt Eurenius, jan 2000.
Rev 08 jan 2000
Rev 23 nov 2001