Det motsägelsefulla manssamhället

Det är många idag som ställer frågor inte bara om kvinnans roll i samhället utan även om mannens. Perspektivet har så småningom förändrats från åsikter till och från ifråga om kvinnors rösträtt, arbetsrättsliga förhållanden, moderskap, barnafödande, samhällsstöd för att ta hand om barnen, nya yrkesroller, militärtjänstgöring, chefsbefattningar, sexualitet, samboförhållanden etc.

Under senare år har tillkommit mera obehagliga frågor, övergrepp i form av misshandel och våldtäkter, gruppvåldtäkter, pedofili. Dessutom har mannen börjat att skärskådas mera. Vad menas med god manlighet? Hur ska samhället kunna förändras från ett patriarkat till ett samhälle för Människor. För människor det är vad vi alla är. Eller är vi kanske biologiska robotar som endast med svårighet kan ta oss ur den rådande samhällsordningen?

Naturen har säkert inte tänkt sig man och kvinna som fullständigt lika. Några skillnader finns säkert, utöver det som har med reproduktion att göra. En specialisering skulle göra den ena eller den andra bättre lämpad för en viss uppgift. Det vore slösaktigt av Naturen att inte utnyttja detta. Samtidigt är vi individer och jag är övertygad om att spridningen dem emellan är större än just mellan manligt och kvinnligt i största allmänhet. Vi är ju utrustade med förmågan att tänka och välja och måste kanske inte stirra oss blinda på vad som är manligt eller kvinnligt, snarare då vad varje individ kan tänkas vilja uppnå utan att detta blir en belastning för andra.

Det finns en rädsla för att överskrida traditionella gränser mellan könen. Lite märkvärdigt är det att denna rädsla ofta är så djup. Lite sorgligt kanske också, eftersom en sådan rädsla tycks vara motsatsen till en djup ömsesidig förståelse och en vilja att vilja ikläda sig den andres roll och liv, om så blott vore för att bättre kunna se hur detta liv gestaltar sig. Varför ser man inte överallt denna kärleksfulla handling?

Genetiskt förändras arterna nästan oändligt sakta. Detta gäller naturligtvis även människan. Nutidsmänniskan skiljer sig därför knappast i sin konstruktion från stenåldersförfäderna. Åtminstone inte enligt den vedertagna uppfattningen. Samhällena är förstås olika, liksom de tillgängliga redskapen. Kulturen är så gott som alltid manligt dominerad, något enstaka undantag finns idag och förefaller också ha funnits tidigare.

Tittar man på den kända kvinnohistorien, så ska man inte bli förvånad över att den är fylld av umbäranden som har sin rot i underkastelse av olika slag. Det är till och med så att kvinnohistoria är svårt att skriva därför att pålitliga källor från längre bak i tiden blir så få, i synnerhet om man kräver att de ska vara fria från manligt tänkande. Gerda Lerner, som under flera decennier ägnat sig åt kvinnohistoria, poängterar just denna svårighet att få fram specifikt kvinnligt material från den tidiga historien.

När man inte kan gå längre tillbaka i tiden med språkliga källor kan det vara värt att undersöka vad arkeologin kan lära oss. Arkeologin är dock inte oberörd av traditionell manlig färgning, vilket den som försöker med en avvikande linje snart upptäcker. Som i all historia tvingas man ibland även här till omtolkningar. Sålunda har man funnit samhällen som förefaller ha varit om inte matriarkat, så åtminstone matrilineära. Ett matriarkat är givetvis ett kvinnodominerat samhälle (i analogi till ett mansdominerat), men matrilinearitet är något annat. Här utgår arvet från modern istället för fadern, släktskap räknas i första hand på moderns sida, vilket förstås ger kvinnorna en annan samhällsställning. Catal Hüyük i nuvarande Turkiet är känd för sina utgrävningar. Fynden här tycks peka mot ett mera kvinnostyrt samhälle än eljest och karaktäriseras av att fynden inte är manligt aggressiva (vapen etc) på samma sätt som i de flesta andra samhällen. Man anser att matrineariteten i detta samhälle medför en rangordning av typen moder-dotter-son-fader. Vi rör oss i gränsen mellan paleolitiska och neolitiska samhällen, i tiden omkring 6000 år f Kr, troligen också gränsen mellan nomad och jordbrukssamhälle. Inte heller ifråga om Catal Hüyük lär man vara ense, men fynden väcker frågor!

I det nuvarande Polynesien, i trakterna av Nya Guinea, finns troubanerna, ett folkslag som åtminstone fram till för några decennier sedan hade ett eget matrilineärt samhälle. Kvinnor och män hade visserligen olika uppgifter, ibland av rituella skäl, men jämbördigheten är ändå förvånande. Sexualiteten är mycket mera social i detta samhälle som trots en tydlig social skiktning förefaller mycket fredligt och harmoniskt. Undersökningar på 1920-talet visade att man höll sig till något mellanting mellan penninghandel och byteshandel. En gång om året möts stammar från olika öar och varor byter då ägare under ett år till nästa års möte. Gamla föremål har värde och man nytillverkar inte mera än vad som behövs. Detta samhälle har sedan länge riskerat sin undergång i möte med den västerländska kulturen.

Den västerländska kulturen ter sig mycket framgångsrik. I synnerhet i sina egna ögon. Men framgången är som bekant inte utan avarter. Framgången har inneburit plundrandet, förstörandet, mördandet av andra kulturer, sedda som underlägsna. Underlägsenheten bestod uppenbarligen i mindre aggressivitet och sämre vapen, men inte nödvändigtvis tänkande eller kultur.

Det är just den stora aggressiviteten som är fövånande. Den syns mer eller mindre överallt, även i till synes fredliga sammanhang. Det är "rätt" att armbåga sig fram på andras bekostnad. Det är snillrikt att föra lönsamma affärer även när det är uppenbart att det sker en utarmning någon annanstans. Det sker en teknisk utveckling där militära skäl eller rena nöjesskäl har högre prioritet än 'nödvändigheter'. Det finns skrämmande effektiva dragkrafter i detta samhälle som kan medföra vinster som är svåra att motstå även när förlusten någon annanstans är fullt tydlig. Sålunda är det svårt att omräkna naturvärden i pengar. Penningvinster blir förenade med allt kortare tidsperspektiv. Det finns börsnoterade företag som klagat just över detta fenomen. Anledningen är att penningmarknaden har en tendens att inte vilja invänta resultatet av långsiktiga investeringar i företagen. Kortsiktighet gäller med andra ord.

Människan är alltså densamma, men hennes redskap har blivit allt effektivare. Det gäller självfallet militära vapen, men lika mycket all annan teknologi. Det sociala resultatet av detta är att det som tidigare varit mödosamt och svårt att uppnå numera bekvämt kan fås. Detta medför dock samtidigt en förskjutning av perspektivet. Ibland kan människor stå ivägen för detta effektiva. Ett synnerligen aktuellt exempel på detta är oljeutvinning i Afrika, där nyheterna berättar om fördrivning och utrotning av stammar för att de råkar bo på marker där det finns olja att utvinna. Penningvinsten någonstans är så stor att man inte "har råd" med annat än att blunda för vad en tvivelaktiv regim kan ta till för medel mot sina egna medborgare. Exemplen på konflikter och den nästan totala frånvaron av konfliktlösning kan mångfaldigas.

För att kunna moget hantera nutida effektiva redskap behövs inte bara teknisk utveckling utan i högsta grad också en social utveckling av något slag. Vi måste utan skygglappar kunna se både nyttan och avarterna av det vi gör. Lär vi oss inte det, så riskerar vi att till slut utplåna oss själva. För någonstans slår Naturen tillbaka.

Dagens samhälle har gett oss en tidigare oanad frihet, vilket naturligtvis också avkräver oss ett motsvarande ansvar. Den sociala kontrollen är mindre idag, också mindre ju större samhällen vi bor i. När inte allmänna sociala och moraliska åsikter hos omgivningen påverkar oss så mycket, så måste vi själva vara mogna nog att veta vad vi gör. Och de flesta vill väl knappast återvända till ett äldre socialt kontrollerande samhälle, stelhet och moraliska fördömanden.

I den sociala utveckling som är nödvändig för att balansera den tekniska utvecklingen (dvs för att vi ska kunna utnyttja våra nyvunna kraftfulla redskap på ett förståndigt sätt) ingår i allra högsta grad av ha en gediget god relation mellan kvinnor och män. Jag kan inte tänka mig ett socialt sunt samhälle utan att detta ska vara i grunden uppfyllt. Vi kan knappast "köra racet" i fortsättningen med ett patriarkaliskt samhälle. Däri ligger på lång sikt ett överlevnadsvillkor.

Om man betraktar de senaste årens händelser i fråga om övergrepp mot kvinnor (och mot barn) så blir man mörkrädd. I vissa subkulturer av förvånansvärt unga män kan man alltså tänka i termer av våldtäkter, eller åtminstone någon form av "övertalning" (sprit eller annat), vilket till slut ändå blir just en våldtäkt, i termer av gangbang, fistfucking, analsex etc. Därmed inte sagt att det inte finns åtskilliga äldre män med smutsigt psyke. Kolla bara vissa resor till Thailand.

Här saknas mer eller mindre idén att bekanta sig med sin motpart för hennes egen skull. I många våldtäkter spelar offrets identitet inte någon särskild roll för den som begår övergreppet. I andra fall är det någon närstående som sätter sig över alla gränser. Ofta finns en egendomlig kombination av längtan, besvikelse, otålighet, okänslighet. Vill vi verkligen ha sex till varje pris, oavsett allting annat? Det märkvärdiga med allt detta tycks vara att män ändå alltid älskar kvinnor, även när de hatar dem. Älskar dem på sitt eget egendomliga sätt, på sina egna villkor snarare än i kombination med motparten. En besvikelse utlöser en hämnd, snarare än en önskan om en fortsatt god levnad på motpartens egna villkor. Ibland tycks det som om den uppnådda tekniska bekvämligheten i det nutida samhället inte tycks ge något tålamod med någonting annat heller!

Vi tycks ha glömt att utveckling också kunde innebära sociala framsteg. Ett närmande till människor, en nyfikenhet på andras tankar och föreställningar. En omsorg om andra, när vi nu har de praktiska medlen. En omsorg som ger en rikhaltig känslomässig belöning för båda parter. I motsats till en hastig sexuell urladdning skulle den kunna uppfylla oss i dagar eller veckor. Därmed alls intet ont sagt om sexualitet i sig.

Varför ska den som har den största muskelkraften bestämma när det är dags för sex? Varför inte göra tvärtom istället och låta kvinnan ta initiativet, dvs att som man bli "inbjuden". Då kanske man är mera säker på att båda är med på noterna? Och som man kan jag inte se annat än att detta skulle vara upphetsande eller uppfriskande.

Vi står i det samhälle vi just nu har, ett samhälle där övergrepp inte saknas. Även om flertalet män säkert är ganska schyssta, så finns det mer än tillräckligt av de få som inte är det. Jag misstänker att det finns många som inte har en aning om vilket lidande de tillfogar sin motpart, vilket rent helvete, helt enkelt, hon får!! Så här kan vi helt enkelt inte ha det! Det kan svårligen förstås att den som orsakar det hela slipper lättare undan än den som råkat komma i vägen och blivit våldtagen! Måste man välja dem emellan, så är det ju till den våldtagnas fördel man måste se i första hand! Jag vill inte frånkänna att man kan hjälpa våldtäktsmannen - i synnerhet inte om det gäller att få insikt om sitt handlande, om detta kan hjälpa honom och samhället - men inte på bekostnad av den som blivit offer. Offret är och förblir oskyldigt. Våldtäktsmannen har fulla ansvaret för sina handlingar. All utveckling och "reparation" av begågna handlingar börjar dock med insikt.

Vad menas med god manlighet? Det behöver inte betyda muskelstyrka eller styrka genom förvärvade redskap. Vad muskelstyrkan beträffar, så är den OK, men vi har faktiskt lämnat grottstadiet och 1800-talet industriella ryggslit. Vad vi däremot lider brist på är emotionella insikter, att vara medlevande till andra människor, ansvar, omtanke, grundläggande kärlek, förmågan att använda redskapen med gott förstånd och förmågan att se följderna av eget handlande i flera led framåt. Se där! Räcker inte detta? Eller för att köra med den extrema kortversionen av manlighet: "Var schysst!".


Välkommen att sitta
om Du vill
Jag har ett äpple här.
Det kommer från
min egen lustgård.
Var så god
- om nu äpplen smakar Dig.

Här kan vi invänta
den nya dagen



MVH Bengt





Litteratur och länkar:

Gerda Lerner: "The Creation of Patriarchy", Oxford University Press, 1986.

Gerda Lerner: "The Creation of Feminist Consciousness", Oxford University Press, 1993.

Riane Eisler: "The Chalice and the Blade" (fritt översatt: Kalken och svärdet), Harper Collins Publishers, London, 1987, 1990. Handlar om utgrävningar och matrilineära samhällen.

"Varför slår män kvinnor", en artikel i Ordfront nr 5, 1998. Tyvärr inte åtkomlig just nu på Nätet. [ADDR = http://www.ordfront.se/magasin/nr5_98/varfor2.html ].


Text och bilder © Bengt Eurenius, sept 1999.