Ja Tack En varm hand. Ett varmt bo. En varm kofta att trä på de isande tankarna. En varm kropp att trä på kroppen. En varm själ att trä på själen. Ett varmt liv att trä på det isande livet. (Sonja Åkesson, 1977)

 
 
 

	LEV! Tärnor stilla i luften Dallrande vingspetsar Hårdpiskat skum över granithällen Vattnets återtåg drar mig ut i djupet Vitt inferno vräks åter med ett dån in i klippväggen Lämnar mig där Gryningsljus Kallt gräs Sista stjärnan bak fyrens ljusklipp Vattnet sköljer lojt fram och åter över stenarna Ny dag väntar Älskade vän Lev!        © Bengt Eurenius, 1998

Badliv i Stockholm Änderna är dom bästa simmarna. Dom är liksom klädda för sjön redan från början. Och dom får inte en kallsup bara för att det kommer lite vatten.  Sen kommer stockholmarna drällande med badfiltar, barnvagnar och korvgrillar. Det stiger en rök utöver vattnen - ibland också en doft av pilsner. Då blir änderna förvånade.  Ungarna gillar änderna. Och tvärtom. Särskilt uppskattas det medhavda skafferiet av brödsmulor.    Änderna hoppar och snattrar  Barnen hoppar och skrattar Till slut har inalles tolv änder samlats. Alla gungar på svallvågorna efter racerbåtarna.            © Bengt Eurenius, 1998

Blad tyngda av vattendroppar lukten av jord. Fuktljud under bilarnas däck Badlivet tog slut med den sista halsinfektionen och plötsligt ingen värme Bara vindarna jagandes sig själva kring alla husknutar Karlavagnen återkommen i stadens natt Molnen lyser upp underifrån Mina fötter vandrar planlöst genom hösten medan tanken ännu slår dank borta i sommaren           © Bengt Eurenius, 1998

En dikt antecknad i en gammal återfunnen almanacka från en sommar då jag praktiserade på Järnvägsstyrelsen i Finland. Jag hade lärt mig lite av språket och hade god nytta av det. På stadsbiblioteket i Helsingfors råkade jag hitta följande dikt. Den svenska översättningen är min egen. Jag kände mig ganska nöjd med att kunna läsa mig till innehållet...

JUMALANI ON TUULI 
      
Se kulkee kuin salama
suurten avaruksien yli  
Mikään ei ole niin voimakas

Pilvet ovat sen purjeet
ja syvällä, syvällä
alapuolella on maailma.

Jumalani on lintu
puun lehti, mato
sateenkaari ja multa
joka ei itke
yhdelläkään houdalla

("Levottomuus" (runoelma)
Hannu Mäkelä, 1947)     

 
 MIN GUD ÄR VINDEN

Den far likt blixten
över de öde vidderna
Ingen är så stark

Molnen är dess täcke
och djupt, djupt
därnere ligger världen

Min gud är fågeln
trädens blad, masken
regnbågen och mullen
som inte gråter över
sin gemensamma begravning

(Ur diktsamlingen "Oro"
av Hannu Mäkelä, 1947)

          Översättning: Bengt Eurenius, 1970

HÖSTTANKAR

Nu finns bara de nedfallna gula och bruna löven. Tystnaden och älgarna vågar sig fram ur det fuktiga diset. Resterna av en gärdesgård ner mot myren. Nedfallande kottar. Skrynkliga och fågelpickade rönnbär. Av älggräset stolthet märks inget. Förvarar dess torkade blad i mina glasburkar. Civilisationens myller är så avlägset här. Granarna står där oberörda. Ingen vet vad de tänker.

Snart kommer vi. Lådor, väskor och jackor. Mat, mjölk, kaffe, tändstickor. Brasa i öppenspis och köksspis. Fukt i väggarna. På med strömmen. Lyse i farstun. Knastret från brinnande ved. Några mackor och en bit rökt korv.

Det blev ingen bärplockning i år - rekordåret. Hoppas förra årets lingon räcker ett år till.

Kallt källvatten. Luften frisk och klar. Molnen flyr över oktoberhimlen. På med jackor och mössor. Andas!

Om HÖSTTANKAR: Så blev det...

Visst var det höst och visst var det gult. I själva verket otroligt många gula färgnyanser - man skulle kunna tala om ett gult 'bad' av höst. Vintern kom natten efter den andra dagen. Små mängder snö, men en tydlig signal om att nu var också hösten definitivt förbi - trots det talrika gula. Termomentern gick ner under noll och verkade vilja förbli där. Nästa natt var klar med myriader av stjärnor, sånt man inte brukar se i Stockholm. Också månsken har en speciell innebörd på en sådan plats. Den blir liksom kraftigare och mera påträngande...

------------------------------ det kommer mera så småningom...