KVINNOMISSHANDEL

Det finns webplatser som behandlar detta viktiga
ämne (och som jag hänvisar till - nedan och i
min länksamling). Jag har också egna synpunkter ...

"...Han hotar henne flera gånger
till livet innan han sedan lämnar
lägenheten - sedan han låst yt-
terdörren och tagit alla nycklar
med sig. När mannen en stund
senare återkommer, med barnet
får kvinnan gå och lägga sig i sin
säng - dock fortfarande kedjad
till händer och fötter..."

(En av alla inledande tidningsnotiser som under
senare år förekommit - otaliga andra
exempel finns ... just detta utdrag kommer från
dagstidnngen Sydöstran i Karlskrona)
 
 

Ett försök att säga något om mekanismerna...
Jag tänker försöka säga något om mekanismerna bakom kvinnomisshandel. Misshandel är mycket kontroversiellt - för alla inblandade - också som samtalsämne. Det är viktigt att försöka förstå vad som händer för att, om möjligt, skaffa sig användbara verktyg - inte för att försvara den som slår. Första verktyget är att SE och ERKÄNNA att kvinnomisshandel förekommer. Att inte bara avfärda det som t ex "vanligt lägenhetsbråk". Detta har varit vanligt - även i polisundersökningar. Det är mycket viktigt att det finns ett godtagbart SPRÅK, att det finns godtagbara TERMER för viktiga begrepp, annars blir det svårt att diskutera ämnet bland människor i allmänhet. Däri ligger en fördel i att kvinnomisshandel, prostitution etc förekommer så ofta i nyhetsmedia. Så är exempelvis de relativt nya orden barnpornografi, sexturist och sexmissbrukare en följd av att förut tabubelagda ämnen numera kan diskuteras.
 

En resa i begreppen Kärlek, Hat, Längtan, Rädsla, Ånger och Våld
Man uppfattar i allmänhet Kärlek och Hat som motsatspar, men är det verkligen så? Alternativt ser man numera ofta Rädsla som motsatsen till Kärlek! Det kan ibland vara en liten skillnad mellan Kärlek och Hat, så varför inte hellre se hatet som besvikelsen över ouppfylld kärlek? Och att det istället är rädslan som är grunden för det som blir destruktivt istället för fruktbärande. En ouppfylld längtan som i ett komplicerat inre förhållande i en människa inte finner annat uttryck än att det gäller att "slå sig ut till varje pris". Slå sig ut ur något som uppfattas som ett hot i den yttre världen, men som i själva verket är ett inre fängelse.

Människor är lever i ett beroende av sina föreställningar om sig själva och omvärlden. Därför tycker jag att det skulle vara intressant att kunna titta in i det inre hos en Hitler, en Mussolini, en Saddam Hussein ...

Rädsla sprids lätt, som en epidemi. Om någon står framför dig, beredd att i nästa ögonblick slå ner dig och du visar rädsla, så sprids rädslan snabbt sprids till den andre - och kanske får honom att göra just detta. Som om rädslan reflekterades fram och tillbaka som mellan två speglar. Att se din rädsla skrämmer förövaren och påminner honom ögonblickligen om alla hans egna inre rädslor. Så tolkar jag fenomenet. Att slå kan bli till att frigöra sig från rädslan - för ett kort ögonblick! Snart återkommer rädslan och då är det fråga om utvägen också denna gång blir att slå. Vägen ut ur detta blir med tiden alltmera hopplös.

LIKA BRA ATT JAG EN GÅNG FÖR ALLA BETONAR ATT DETTA INTE ÄR AVSETT SOM ETT FÖRSVAR FÖR VÅLD, BARA EN BETRAKTELSE ÖVER HUR DET KAN TÄNKAS FUNGERA. DEN SOM SLÅR MÅSTE STÅ FÖR SINA HANDLINGAR!!

Den som försöker lösa sina problem med att slå blir är ofta hyperkänslig för kritik, från sig själv eller utifrån. Våldet blir lätt till ett beroende - nödlösningen för snart sagt allting...

Jag tycker mig se ett förhållande mellan rädsla och våld. Rädslan kan vara så stark att personen ständigt bollas mellan rädsla och våld, ständigt beredd att försvara sig mot en hotfull omgivning, även när inget hot finns. Besvikelse, aggression, hat, våld och ånger i en ständig ring. Denna ring gör ofta tillvaron särskilt svår för motparten.

Jag tror, precis som många påpekar, att det sällan kommer att bli bättre för kvinnan i ett förhållande när mannen väl börjat slå henne. Har han kommit en bit in i våldsspiralen, så måste något särskilt till för att han ska kunna ta sig ur.

Detta särskilda är, som jag uppfattar det, en förändrad människosyn.

Det finns alltså många bottnar i detta resonemang om rädsla och våld.
 

Livsutveckling - känslans och tankarnas amfiteater
Många språkliga uttryck är schablonartade och ibland vilseledande. Att tala om åldrar i tiotals år, tjugoårsåldern, trettioårsåldern, tonår, "trotsålder" etc säger inte så mycket. Livet är indelat i många flera subtila delar än dessa.

Barns utveckling kan vara bra som exempel. Små barn som kivas med närmaste lekkamraten om samma leksak lär sig så småningom samarbeta och upplever någon sorts vinst i detta. Så kan man steg för steg följa dem i deras utveckling. Många steg är själviskt manipulativa, vilket är alldeles nödvändigt. En tid av manipulerandet av saker med stor fascination för saker och effekter. En annan, senare tid, med manipulerandet av människor i omgivningen och testandet av gränser gentemot dessa. Mera manipulerande av människor osv.

Liknande fenomen kan man också urskilja i fråga om vuxna och åldrande människor. Fast ibland verkar det som om vuxna människor stannat någonstans i sin utveckling. Som om deras världsbild skulle blivit färdigbildad.

För att komma vidare i ens utveckling behöver man uppleva att det finns en högre nivå. Det är här min bild av en amfiteater kommer in. Amfiteatern är ofta brant. För att kunna nå en plats längre bak måste man ta ett steg uppåt, men får också en bättre överblick från den nya platsen. Ett steg uppåt i amfiteatern kan vara ökad insikt och känsla för andra människors situation. I någon mening måste man få erfarenheten att det medför en vinst och att det är ofarligt att låta fokus lämna det egna jaget för att i stället lättare kunna se andra. Annars blir det svårt att se att det finns ett steg uppåt. Man är alltså helt beroende av vad man ser och vilka rädslor man bär med sig.

Människor som inte har den minsta tanke på att tillgripa våld kan ändå ha känslan av att ständigt behöva försvara sig mot allt och alla. Mot allt som inte stämmer med ens egen uppfattning eller tillfredställer en själv. Att kritisera andra, även om man inte har något med saken att göra. Att alltid ha en kritisk inställning till andra. Att känna emot istället för att känna för. Det är en livsinställning som det kan vara värdefullt att försöka befria sig från.

En vinst med steget bakåt-uppåt kan vara att slippa onödig oro. Att oroa sig och behöva kämpa för att försvara sig är mycket energikrävande - oavsett om oron och försvaret är nödvändigt eller inte. Det är vad man ser som gäller, sant eller inte. Intellektuell klarsyn kan underlätta steget uppåt, men i själva verket är det känslan och den egna erfarenheten som avgör.

Det går att omvandla sitt försvar och sin kritik mot allt och alla till omtanke och inkännande inställning. Detta är inte detsamma som att acceptera allt vad människor gör, bara att i grunden tycka om Människan och inte låta det onda man ser styra en. Vinsten är att livet blir mentalt mindre "energikrävande" och att det blir lättare att arbeta för det som man själv upplever som viktigt.

Tanken att det man ger till en medmänniska inte är förlorat utan förr eller senare kommer tillbaka till en själv i någon form är intressant, men behöver inte betyda att man ständigt väntar på detta. Vinsten kan lika gärna vara den omedelbara upplevelsen av att lyckas se tillvaron med den andres ögon.
 

Tankens form och avtryck - fitta, hora och slampa...
När jag och andra diskuterat med ungdomar har de alltid hävdat att ord som fitta och hora inte riktigt har samma valör för dem som för de flesta vuxna. Ofta är det nog riktigt. Men jag tror att orden ger ett avtryck i tankegångarna. Att få tillmälen som dessa ger trots allt lätt känslomässiga sår. Allvarligt är att den som säger detta så småningom får ett förändrat tankemönster. Efter ett tag passerar orden utan att man reflekterar över dem och då är tankemönstret mera öppet för nya förskjutningar åt samma håll, bort från OMTANKEN om medmänniskan. Kalla det att smutsa ner psyket, om du vill.

"Smutsigt psyke" hittar man inte sällan hos vuxna människor, som om de gradvis låtit sig nedsmutsas. I jämförelse med detta är ungdomar ofta renare, även när deras språk förskräcker de vuxna.

Jag tror att alla människor, vilka de än är, i grunden har samma längtan efter Kärlek och Omtanke och ett Behov av att se det Vackra i Tillvaron. Då de möter sånt blir de ofta mycket berörda. Man kan ibland innanför det tuffa hårda skalet skymta ett nödrop av denna längtan. Fråga dem som jobbar på våra fängelser om vad de tror. Jag är säker på att de kommer att hålla med om det. Tråkigt bara att en inre Längtan kan ta sig destruktiva former.

Ett annat steg uppåt i tillvaron tror jag består i att få tillfälle att ta ansvar för sina handlingar. Det som i vårt samhället uttrycks i straff borde kanske snarare bestå i just detta. En kanske utopisk åsikt som jag knappast hört någon framföra. Ansvaret måste innehålla insikten om vad man gjort och kännandet av offrets upplevelse. Kanske inte fullt så enkelt att genomleva som det kan låta. Och tyvärr inte heller lätt att "utdela" som straff
 

Några synpunkter på kvinnomisshandeln i sig
Det finns en märklig tendens att låta den misshandlade få skulden, eller åtminstone en del av den. Det finns också andra åsikter som är vanliga, men som inte behöver vara sanna:

"Det är bara vissa kvinnor som blir slagna"
Knappast sant. Statistiken tycks visa på att det kan drabba vilken kvinna som helst. Samma sak tycks gälla för den som slår. Eller för den som går till prostituerade...

"Kvinnan provocerar mannen"
Det är möjligt att det sker ibland, men ofta finns ingen synlig provokation och det ger i vilket fall som helst knappast mannen någon rätt att slå. Att säga att man blir provocerad blir ju detsamma som att säga att man inte förmår att ansvara för sina handlingar.

"Varför går hon inte?"
Ibland gör hon det, men ofta är tillvaron mycket blandad. Ibland är förhållandena kanske bra och hon hoppas att de ska bli bättre. En förtryckt människa har ofta en mycket låg självkänsla och är inte den som har lätt att fatta avgörande beslut. Hjälpen från omgivning kanske helt saknas. Ofta är det ekonomiska hinder. Ofta är det barnen. Det förekommer också fall där mannen helt enkelt låser henne inne för att hindra henne att rymma eller skvallra...

Ibland förekommer råd för hur omgivningen bör handla. Nedanstående råd tycker jag verkar riktiga:

* Var den du är och lyssna så gott du kan utan att ge pekpinnar eller omdömen.

* Skyl inte över genom att säga att det nog inte var så farligt eller genom att undvika ämnet.

* Fråga rakt på sak om du misstänker något. Du kanske är den ende som kan göra något och hon kanske inte själv vågar eller orkar anförtro sig.

* Ingrip genom att fråga hur det står till om du ser att han behandlar henne illa. Kanske bryter du något som är på väg.

Det finns mycket råa misshandelsfall. Man tror ibland att man sett och hört talas om det
mesta. Det har man tyvärr inte...
 

Länkar
Råd om kvinnomisshandel: www.kvinnomisshandel.just.nu
ROKS Avliva myterna om kvinnomisshandel.
ROKS förteckning över kvinnojourer och nytillkomna jourer.
Landstinget i Blekinge, Bemötande och omhändertagande Finns ej kvar
Artikel i tidskriften Ordfront. "Varför slår män kvinnor?", av Per Isdal, chefspsykolog vid Alternativ til vold i Oslo.
Några andra artiklar i Ordfront om män.
 

*
_____________________________________
990503 000503 020204