PÅ VÄG MOT DET EMPATISKA SAMHÄLLET?

Under december (1996) kom i DN tre intressanta artiklar om jämställdheten i Sverige, skrivna av Jesús Alcalà. Här togs olika aspekter av jämställdhet upp, sådana de ter sig för JämO i form av brev, förundersökningar, rättegångar och jämkningar. De mycket välskrivna artiklarna gav en god sammanfattning av jämställdhetsläget i Sverige. Jag tror dock att många, på grund av julförberedelser, inte orkade ägna ämnet den uppmärksamhet det förtjänar. Artiklarna var väl värda att läsas och tas till utgångspunkt för en debatt om jämställdhet. Tyvärr verkar det vara relativt tunnsått med sådana debatter. Det finns mycket i relationerna mellan kvinnor och män som skulle behöva komma upp till seriös debatt.

Anmälningar till JämO
Ett manligt dominerat samhälles yttringar mot kvinnor har resulterat i 150-200 anmälningar per år till JämO. Det har dröjt innan Sverige fick en jämställdhetslag och den lag som slutligen kommit visar sig vara alltför tunn. Den kan endast tillämpas då en arbetsgivare "straffar" en anställd för att ha avvisat sexuella närmanden. Ett stort antal andra fall, som moraliskt kan betraktas som brott mot jämställdhet, kan därmed inte lagföras. De olika turerna som föregick jämställdhetslagen beskrivs på ett föredömligt sätt i de nämnda artiklarna. Dessa finns för övrigt att läsa också på DNet, under avdelningen Kvinnor och därefter underavdelningen Skåpmat, dit äldre artiklar så småningom flyttas för att ge plats åt nytt material.

Av de fall som JämO tagit upp, har vi genom åren lärt oss att den förfördelade, trots jämställdhetslagen, sällan får rätt. Och även med rätten på sin sida mister hon ofta sin anställning eller också orkar hon inte stanna kvar. Trots att allt detta är så välkänt, kan jag inte undvika att känna en förvåning över manssamhällets attityder.

Bland JämO:s ärenden förefaller det finnas så många likartade fall att nästan vilket som helst av dem skulle kunna tjäna som typexempel på hur män kan trakassera kvinnor. Jämställdhetslagen gäller bara arbetslivet, men naturligtvis gör sig manssamhällets avarter påminda även i den övriga verkligheten.

Kvinnornas utsatthet är av olika slag. Det finns ofta ett kompakt motstånd mot att erkänna eller vilja ha att göra med problem som rör relationerna mellan män och kvinnor.

I extrema fall låter många av männen de egna sexuella föreställningarna gå ut över kvinnor i omgivningen, precis som om det vore självklart att kvinnorna skulle bejaka eller finna sig i allt som män föreställer sig eller söker förverkliga. Och vid utredningar av sexuella trakasserier, så kommer männen med orealistiska förklaringar. De säger t ex att det bara varit fråga om rena tillfälligheter eller oskyldiga skämt. Deras manliga kollegor har sällan sett något som skulle kunna missgynna dem som utreds. Männen tycks anta att kvinnor är passiva och egentligen tycker om de sexuella närmandena, men inte öppet vill erkänna det. Denna föreställning om kvinnor är mestadels inte sann.

Det förekommer förstås också nedvärdering av kvinnor, utan att det behöver vara fråga om direkta trakasserier. Exemplen på olika löner, olika befordringar och annan arbetsmarknadsmässig snedfördelning är vid det här laget välkända och statistiskt säkerställda.

Utsatthet och uppgivenhet
Det vanligaste är att kvinnor i utsatta lägen känner obehag och maktlöshet. En del anpassar sig till den manliga omvärlden och med tillräcklig självmedvetenhet klarar de sig ofta bra och accepteras av männen. För att passa in i en manlig värld kan det vara nödvändigt att anpassa sig till manliga attityder, eller i varje fall inte alltför högljutt avvika. Resultatet verkar bero på hur manligt dominerat yrket är.

Det kan vara på sin plats att påpeka att det naturligtvis inte alltid är problem så fort män och kvinnor möts på arbetsplatser, eller i övrigt. Många män skulle inte drömma om att trakassera. Det märkliga är dock att samma män som regel inte är särskilt aktiva eller högljudda när det gäller att arbeta för andra mera jämställda och mänskliga värderingar. Många värderingar är så vardagliga att man kanske inte tänker på dem. Om man vill kan man uttrycka det som att patriarkatets strukturer har osynliga trådar som omärkligt drar i oss.

Jag har diskuterat med många kvinnor och har då ofta mötts av en överraskande uppgivenhet och åsikten att det knappast är möjligt att råda bot på det nuvarande manssamhället. "Jag vet att allt det här kan drabba mig när som helst, men ärligt talat, så orkar jag inte tänka på det". Men också hos kvinnorna finns ibland samma omedvetenhet om problemen som hos män, i regel hos yngre kvinnor som ännu inte haft dåliga erfarenheter av arbetslivet. De yngre är också ibland mer självmedvetna och vågar svara för sig. En stor grupp kvinnor vågar emellertid inte fullt ut tro på sig själva. De tvivlar ofta på att de kan lära sig det som män på något sätt tycks kunna utan ansträngning. Dessa kvinnor blir knappast de första att sätta sig till motvärn om de kommer i kläm i arbetet. Slutligen finns naturligtvis också den avgörande faktorn att den som alltför energiskt hävdar sin rätt riskerar bli utmanövrerad från sin anställning. Eftersom ingen formell felaktighet brukar kunna påvisas, kan JämO sällan göra något i sådana fall.

Manssamhället
Det har funnits många förklaringar till varför samhället domineras av män. Även om vi knappast längre tror att kvinnor är underlägsna varelser, så finns andra förklaringar till hands. En av dem är att kvinnan har naturliga egenskaper som gör henne mer lämpad att sköta barn och hem än att vistas i arbetslivet. Ibland hänvisas här till senare års forskning om hormonet oxytocin, som har en lugnande inverkan på modern vid barnafödande. Detta med naturliga egenskaper kan självfallet diskuteras, men frågan är kanske också hur långtgående slutsatser det är rimligt att dra. Hur ska man t ex värdera individernas egna olika önskemål och olika läggningar? Vad är individuellt och vad är gemensamt för människosläktet ifråga om kvinnor och män?

Det är dock knappast förvånande att naturen utrustat män och kvinnor olika. Det har varit alltför lätt att generalisera olikheter till att gälla hela det sociala samhället. I de allra flesta fall har fysiologiska och hormonella olikheter ganska liten betydelse i det nutida arbetslivet. Attityder är däremot viktiga och ofta avgörande. Det är häpnadsväckande hur olika arbeten bedöms om de utförts av män eller av kvinnor, liksom att relationerna mellan könen många gånger mera ger intryck av en maktkamp än ett samarbete. Ett jämställt samhälle skulle inte särskilt ofta behöva särskilja vad som är manligt eller kvinnligt. Här skulle individer mycket väl kunna vara intressantare än kön.

Ratandet av offret
Se även:
1. Kvinna Nu, 1993;4;11 "En mans betraktelser"
2. Sidan Rättssak
I relationerna mellan förövare och offer och omgivning finner man ibland ett fenomen som kan vara värt att lägga märke till. Det är inte ovanligt att omgivningen i viss utsträckning stöder angriparen och ratar offret. Till och med rätten kan i detta hänseende ha svårt att göra skillnad på förövare och offer, trots det till synes så självklara att offret inte ska anses ha lockat angriparen till angrepp. Ofta får offret ändå sin del av ansvaret, vilket kan leda till att förövaren avlastas en del av sitt ansvar och hela fallet riskerar att inte tas på allvar. Man anar här ett spel av rädsla som består i att om man ger offret rätt, så tvingas man samtidigt granska och ta ställning till de obehagligheter som kommer från angriparen.
Det är som om omgivningen hellre blundar för att slippa se rädslan än att ta ställning till det obehagliga. Bekvämast tycks ibland vara att ifrågasätta offret.
Ett märkligt motsatsförhållande
Man får ofta ett intryck av en kamp mellan könen eller i varje fall ett motsatsförhållande. Detta finner jag både märkligt och onaturligt. Även här kan många gånger anas en rädsla. Att kvinnor får större inflytande i samhälle och arbetsliv tycks somliga män uppleva som ett hot. Om något borde vara skrämmande så är det väl snarare ett skevt förhållandet mellan könen.
För mig är män och kvinnor definitionsmässigt vänner. Detta innebär att män kan ha omsorg om kvinnor och föra kvinnors talan som om ärendet gällde dem själva - och naturligtvis omvänt
Ett exempel där kvinnor skulle kunna "skrika sig hesa" för männen är mäns möjligheter att arbeta på dagis.

Det sägs att kvinnor behöver lära sig mycket av män, men kanske män behöver lära sig väl så mycket av kvinnor. Många män skulle i varje fall behöva göra sig av med något som jag vill kalla "Baby Boy beteende" och få mera känslomässiga erfarenheter, som kvinnor ofta redan är vana vid.

De omvända påståendena
Det finns flera påståenden om kvinnor, som bättre tycks passa in på män. En del har bekräftats i undersökningar. I motsats till vad som vanligen påstås, så pratar män mera än kvinnor. I många debatter har jag hört män prata så mycket att kvinnor haft svårt att få komma till tals. Själva säger kvinnorna att de talar det som effektivt behövs, utan att göra de ovidkommande utvikningar i talet, som de anser kännetecknande för män. En annan iakttagelse, som ofta nämns, är skillnaden i mäns respektive kvinnors umgänge. Medan män ofta sägs utforma en hierarkisk struktur med en given ledare, så sägs kvinnor hellre bilda nätverk av likvärdigt samarbetande medlemmar. En del företag har upptäckt att sådana 'platta' nätverksstrukturer kan vara mycket intressanta.

Samhälle och utveckling
Även med nya lagar, så kommer man ha svårt att uppnå ett jämställt samhälle. Man kan knappast föreställa sig att jämställdhet kan erhållas genom lagstiftning, som ju bara ger gränserna för vad som kan accepteras i samhället. För att komma vidare behövs en social utveckling. Trots att vi har haft en omfattande teknisk utveckling, så behöver vi säkert ytterligare och mer raffinerad teknik för att klara oss undan de miljöproblem vi har skapat oss. Men den sociala utvecklingen är minst lika nödvändig som den tekniska.

Under det senaste halvseklets samhällsförändringar har givetvis männen fått nya attityder. Idag lagar män mat, tar hand om sina barn osv, vilket var nästan otänkbart för 50 år sedan. Men allt har inte förändrats. Så fort det gäller sexualitet eller kön, så förefaller det fortfarande vara en "männens marknad". Om män gör sig skyldiga till trakasserier mot kvinnor, så bagatelliserar den manliga sidan gärna händelsen, medan kvinnor istället kan ta känslomässig skada. De båda sidornas syn på umgänget är ibland så olika att de två ofta sägs aldrig kunna mötas, något som jag dock ogärna vill tro på.

I ett socialt utvecklat samhälle skulle kanske alla redan som barn börja skaffa sig viktiga relationsmässiga färdigheter. Naturligtvis är det inte fråga om någon indoktrinering, bara en sund uppfostran som tar stor hänsyn till barnens förmåga att uppfatta omvärlden. Även när pojkar och flickor uppfostras olika, så är det lika nödvändigt för båda att kunna hantera relationer.
Att så småningom kunna sätta sig in i en annans människas tillvaro och livssyn, att kunna på ett framgångsrikt sätt samtala med henne och ta vara både på sig själv och medmänniskan måste vara viktigt i varje sunt samhälle.
Idag är det alltför få män som på allvar reagerar när kvinnor behandlas illa. I ett jämställt samhälle skulle alla reagera mot orättvisor. Skillnaderna mellan män och kvinnor skulle kunna få riktigare proportioner, vilket nog skulle avdramatisera umgänget, utan att vi för den skull måste vara precis lika. Eftersom kön inte skulle vara avgörande för hur en individ bedöms, skulle alla kunna få möjligheten att välja den livshållning som passar bäst, även när den innefattar aktiviteter som oftast utövas av det motsatta könet.

Det finns förstås också manliga intressen att ta tillvara, men eftersom det i vårt samhälle i regel är kvinnorna som får stå tillbaka, så är det framför allt männen som behöver tänka till riktigt ordentligt, sätta sig in i vad saken gäller och börja utveckla sitt känsloliv.

© Bengt Eurenius, 1997.